.Över.
Igår, efter 6 dagar med blödning så slutade det äntligen. Att en blödning efter ET/FET kan va så annorlunda mot en vanlig mensblödning trodde jag väl aldrig.
Är van att blöda i max 2-3 dar och ha ont i 1 dag. Nu va det 6 dar och hade lika ont hela tiden. Känner fortfarande av det lite grann..
Nästa steg nu är att ringa till Fertilitetsmottagningen för att göra nästa FET.
Jag vill göra det så fort som möjligt och mannen vill vänta lite, men jag tror inte att jag kan vänta. Juh längre det går desto djupare faller jag.
Nu måste jag iaf sova, jobb 7-15 står på schemat imorn och jag är verkligen inte en morgonmänniska.
.Bakgrund.
Börjar med lite bakgrund om våran kamp.
Januari 2005 börjar våran kärlekssaga.
2006 slutar jag med p-spruta pga av viktökning och diverse biverkningar så fr.o.m. nu är vi helt oskyddade. Förhoppningen om ett ev barn finns hela tiden i bakgrunden men ingenting händer under den här tiden.
2011 börjar vi aktiva att försöka bli med barn, köper ägglossningstest och försöker så gott det går att passa ihop våra scheman för lite sängkammartid. :)
Veckorna och månaderna går utan att nåt händer.
Har sedan jag slutade med p-sprutan åkt på enorma menssmärtor varje gång fröken röd behagar att dyka upp och på köpet är hon inte punktlig. Så en dag beslutar jag mig för att ringa kvinnokliniken för undersökning ifall att det är nåt som är fel.
Får tid för kontroll som visar att jag lider av PCO som tydligen är lika med att jag har ägglossning väldigt sällan. Och iomed att vi har varit utan skydd så länge så tycker barnmorskan att vi ska gå vidare med en utredning på Fertilitetsmottagningen och skickar en remiss dit.
Månaderna går..
Mars 2012 får vi äntligen börja våran utredning, vi får båda lämna prover som visar att min man har lite slöa simmare men annars inga större fel på oss och iomed min PCO så får vi börja med pergotime tabletter för att ge mig ägglossning och försöka på egenhand ett par månader till.
Efter ca 6 månader utan nåt plus så bestäms det att vi ska ställas i kö för IVF.
Januari 2013 var det dags att kliva på karusellen som fortfarande snurrar för oss.
Fick köra korta protokollet vilket innebar att det va bara att köra igång med sprutor på en gång så varje kväll i ca 10 dagar tog jag mellan 125-150 enheter menopur och från dag 5 även en spruta med cetrotide.
Sen va då dagen kommen då jag tog ovitrielle ägglossningsspruta för att sedan infinna oss på USÖ 36 timmar senare.
Äggplocket resulterade i 14 ägg varav 7 blev befruktade men bara 2 överlevde på odlingsdag 5. MEN då jag blev lite överstimulerad så hamnade båda i frysen tills jag mådde bättre.
Så i Mars fick jag äntligen tillbaka en eskimå som på ruvardag 13 visade mitt absolut första plus, lyckan va total för oss vi skulle bli föräldrar!! Men lyckan va kortvarig bara några timmar efter plusset så kom blodet, missfallet kom med besked...
I Juni gjordes nästa FET då eskimå 2 fick flytta in. Men denna ville absolut inte bo i mig så denna gång lös plusset med sin frånvaro.
Hur skulle vi orka gå vidare?!
Vi passade på och tog en paus från allt när kliniken ändå hade semesterstäng för att vila upp oss och ta nya tag till hösten.
I slutet av augusti va det dags för sprutor igen samma procedur som första gången. Ännu en gång va det dags för en tripp till USÖ.
Denna trippen resulterade i 15 ägg varav 7 befruktade, 3 till frysen och ett som fick flytta in i mig efter 2 dagars odling.
Och nu ligger jag här efter ett tredje nedslag, med magont från helvetet och en blodström som aldrig tycks sina.
Fick inte gå mer än 11 dagars ruvning innan det var kört även denna gång.
Nu blir det att vänta ut detta och samla kraft och energi för att en ännu en gång lägga hoppet till en eskimå.
När ska våran karusell stanna??